Wall of Voodoo.

Hur gör man fasaden på en offentlig byggnad visuellt intressant och intellektuellt utmanande? Kan väggytan användas till något annat än skrikig reklam eller målas gråtrist över gråtrist? Och just det: finns det liv på Mars?

Dilemman som dominobrickor. Dilemman som konstruktiva förslag som ropar efter platsspecifika sätt att hantera dem, inte generella svar. För att vara exakt: sätt att hantera dem som väcker uppmärksamhet och skapar spänning inom seendets och kännandets fysiska handling.

Fasaden på ömse sidor om entrén till Folkhälsocentrum i Laholm ger oss en vision och ett perspektiv. Det är ett utförligt och specifikt verk av Peter Ojstersek. En konstnär som tog sig an sitt första större offentliga uppdrag med den mest positiva inställning man kan vänta sig av en bildkonstnär. Han ville inte utsmycka, han ville inte bara illustrera eller bevisa något. Han ville utmana, men utmana på ett sätt som är både underhållande och engagerande. Ett sätt som bjuder in och lockar dig att titta och titta igen – utan att behöva eller ens kunna hitta lösningen på vad det är du ser när du tittar på fasaden.

Huvudinslaget i verket Ovan där är – förutom en lek med våra förväntningar på vad offentlig konst kan eller bör vara – typiska kärnfrågor i varje bildkonstnärs verksamhet. Ojstersek, som är målare, har närmat sig den väldiga uppgiften att göra något av en väggyta som är fem meter på höjden och trettiofem meter lång på ungefär samma sätt som i alla hans andra verk. Han är extremt bra på att handskas med bildens materialitet och det monumentala formatet.

Lustigt nog har Ojstersek lyckats utnyttja materialitetsproblematiken maximalt. Det är ett drag som kräver stor respekt, eftersom det är just på den punkten som så många andra vandalism-och väderutsatta offentliga projekt fallerar. Ojsterseks snilledrag var att använda material som införlivas med verket och blir en bärande del av helheten. Material som på ett unikt sätt placerar de valda motiven exakt på den givna platsen. Poängen är att väggmaterialet (aluminium) och färgerna han
använt (reflexfärg) bägge är material som förändras beroende på klockslag och årstid. De speglar sin omgivning dygnet runt, året runt. Med materialvalet har Ojstersek alltså lyckats åstadkomma att det inte bara finns ett sätt att se fasaden. Den ändrar sig hela tiden.

Men hur är det då med skalan? Ojstersek berättar själv hur han arbetade med att göra skisser för gestaltningen. Han var tvungen att göra om hela den processen precis i slutet av förberedelserna. Han insåg att det inte skulle fungera att vara storleksmässigt realistisk och att han inte bara kunde överdriva lite grand: han måste löpa linan ut. Ojstersek förstod att på en så stor väggyta räcker det inte med att bilderna är stora – de måste vara enorma (den största av de tre kvinnorna är femton meter
lång). De måste blåsas upp till den grad att man omedelbart kan uppfatta dem från en bil som parkerar utanför eller bara åker förbi.

Med gestaltningens välgenomtänkta och noggranna materialval och storlek har Ojstersek skapat ett visuellt offentligt rum som håller exakt vad det lovar: det inbjuder till eftertanke, om var vi är och hur vi hamnat där. Han har skapat en fasad med bilder som vi känner igen men som vi fortfarande måste avgöra vad de är och står för (är det kvinnor, för att nu få fart på tanken och fantasin, som kastar frisbee eller jagar de rentav ufon?).

Ojstersek ger oss inga enkla svar. Han frågar och han fångar vår uppmärksamhet med en unik och platsspecifik gestaltning som har en alldeles egen dragningskraft: ett mycket vackert och behagligt masskommunikativt bildrum. En samtida voodoovägg som är både allvarlig och fascinerande underhållning.

Mika Hannula

Översättning: Magnus Nordén